Mänskliga Maria

Jag har saknat bloggen, inte haft tid, inte tagit mig tid, glömt bort att bloggen är ett andningshål och en ventil där jag behöver pysa ut mina tankar.

Det jag ständigt arbetar med är att vara mänsklig, hela mitt liv har jag ställt orimliga krav på mig själv, som att jag är nån slags übermench som inte har samma behov och känslor som alla andra. "Bara alla andra är nöjda". Nånstans där som skilsmässobarn, i allt packande, alla resor hit och dit, där jag skulle visa upp mig så alla andra skulle bli nöjda, slutade jag att fråga mig själv vad JAG ville och hade lust med! Var ville JAG bo, vad orkade JAG med egentligen?

Jag börjar mer och mer, bit för bit, sakta men säkert, definiera för mig själv vad det är att vara människa.

En människa...

-FÅR göra misstag (det ingår liksom i livet, hur sjutton ska man annars lära sig?)

-HAR vissa grundläggande behov, äta, vila, umgås med andra, älska

-FINNS till för sin egen skull, inte i första hand för att göra andra nöjda och glada

TILL SIST:

PERFEKT existerar inte, det är det fulaste ord som överhuvudtaget finns, usch vad fult det är, så tråkigt, opersonligt och odynamiskt ord. Hur skulle man överhuvudtaget komma på nya upptäckter och nya vägar om alla skulle göra allt perfekt hela tiden, enligt boken, som alla andra!

Håller ni inte med, vore det inte trist? Ändå strävar vi efter det perfekta...tror att alla andra är så perfekta, jämför oss med andra!

Kan vi inte komma överens om att vi är människor med våra fel och brister, och att det är därför vi är så fantastiska!

Överraska, chocka, följ dina egna galna idéer, bara du inte gör som alla andra!

Jag är unik, du är unik. Kan vi inte bara vara nöjda med det och älska oss själva för att vi är dom vi är!